fenylmicha

Att ha mål med livet och i livet ser jag som en självklarhet, annars gör jag ingenting vettigt.


1# När jag var 16 år och jobbade extra i en Vivobutik hade jag som mål att bli väktare (ja, sjukt ellerhur) och efter att blivit ratad av ett företag hamnade jag på ett annat och de fastnade för mig och målet var uppnått.

Facts: Jag var jättenere när de ratade mig och tänkte genast att jag aldrig får ett nytt jobb. Min mor sa "Jo då, det får du - vänta och se bara"

Lite "kul" kuriosa är ju att jag idag jobbar för det företaget som ratade mig i början.. Jaja..

#2 När jag var runt 24 var det dags att byta företag och jag tänkte att alla andra hade säkert samma erfarenhet som jag själv och jag skulle förmodligen inte ha en chans. Varför jag tänkte så då var för att jag fått veta att företaget jag sökte jobb på nyligen täckt upp sitt behov och fått med x antal väktare och ordningsvakter vid en upphandling. Mina chanser var små ansåg jag.

Facts: Jag hade ju rätt i tanken om att det var rätt fullt, men jag gav inte upp. Jag ringde den ena chefen efter den andra och då den sista jag kom fram till sa att han inte hade så "kul" jobb så ville jag ha vad jag kunde få. Det slutade med att jag satt som ensam, kvinnlig ordningsvakt på soc. (Inte jätteskoj m.a.o, men jag fick ju vad jag ville ha; ett jobb.)

#3 När jag bestämde mig för att börja slåss på Stockholm kickboxning var jag enormt otränad och hade skitdålig kondition. Jag gick på 2 pass och kände att jag inte hade något där att göra. Dessutom trodde jag från början att jag aldrig skulle klara av den typen av träning eftersom att det inte är en lagsport och jag har nästan alltid tidigare bara sysslat med sådana. Jag ville ge upp och skita i allt vad kickboxning var redan efter andra passet.

Facts: Tack vare peppande från några av kicktjejerna och min egna inställning att jag ville inte ge upp SÅ lätt så fastnade jag för en grymt rolig sport och fick en jävla massa nya, snygga, härliga, tjejpolare på köpet. Jag hanterar de olika slagen, sparkarna och har fått bra balans. Har dessutom fått starka magmuskler och mer uthållighet. Känner att jag dessutom fått en helt annan kroppshållning och sträcker på mig när jag går någonstans. Underbar känsla!

#4 När jag bestämde mig för att sänka mina FA värden visste jag att det skulle bli en kamp. Målet med detta är ju att kunna få ett friskt barn. Ett ganska stort mål. Bara att få barn är ju ett mål liksom.
Jag hade det struligt i början och kände många gånger för att bara lägga ner allt då hjärnan gick på högvarv och jag kände att jag aldrig kunde koppla av eller tänka på något annat än de där satans värdena. Detta är ju ingen liten grej man gör för skojs skull - det ändrar ett helt liv (och delvis även andras). De psykologiska påfrestningarna är enorma till och från.

Facts: Upp och ner har det gått men nu har jag kommit till en fas då jag, oavsett värdenivå, inte oroar mig. Jag vet att jag kan gå tillbaka i mina anteckningar och konstatera att jag missat något, alternativt så har jag en mycket uppmärksam pojkvän och mor som båda hjälper mig att tänka när det tar stopp. Jag skulle aldrig ge upp det här nu, när jag kommit så långt.

Closure: Jag är uppenbarligen en person som på sätt och vis "gillar" att bli utmanad, för att sen bli ledsen, arg, besviken på mig själv och sedan för att slutligen ta mig i kragen och lyckas med det.
Rätt sjukt egentligen.

Ett exempel på detta är att när jag inte har något att fokusera på till 100%, skaffar jag mig något att fokusera på. Det är som att jag har ett enormt behov av att bli utmanad och få tänka och klura ut hur jag ska göra. Som att det driver mig framåt på något vis.

Jaja, nu räcker det för idag.
Ha en underbar helg alla, för det tänker jag ha!

/ M

Redan som liten flicka förstod jag att jag var annorlunda. Mamma sa ofta att jag skulle vara försiktig och inte ta emot godis eller annat från främlingar eller kompisar. Innebörden av detta var densamma som för alla barn vars mammor säger så, bortsett ifrån att det även hade ytterligare en poäng; det som barnen ville bjuda på innehöll oftast för mycket protein för att jag skulle kunna äta det.


På dagis hade personalen varit tillmötesgående. Det har min mamma berättat för mig. Hon hade samtal med dagisfröknar och måltidsbiträden på dagis, för att ge dem en korrekt bild av hur farligt det var för mig att få fel mat. Det var också viktigt att jag skulle vara delaktig, till exempel på fredagssamlingarna då vi åt glass och sjöng sånger. Då fick jag isglass oftast, och någon gång ibland kunde jag få ytterst lite vaniljglass. Jag minns det som igår: vi satt i en ring på golvet. Uffe (dagisfröken/ledare) spelade gitarr, och vi sjöng. Vi var nog det mest sånginriktade dagiset i området på den tiden. Vi sjöng alla mycket och gärna.


Uffe skrev en egen låt om vårt dagis. Den innehöll alla dagisbarnen och även lärarna. Nu minns jag inte den sången exakt men den börjar såhär:


”I Husby, i Husby, på Norgegatan fyra

Där står det ett hus, med många mänskor i

Det är Solbacken det är Solbacken

Det är Solbacken där vi går

Det är solen som skiner på huset där det står”


Jag minns att alla andra barnen var lite avundsjuka på att bara jag fick isglass. De var liksom inte nöjda med vaniljglassen, och jag som inte fick äta vaniljglass vissa gånger, ville ju naturligtvis ha just det. Allt efter vad tiden led, kunde jag redan som liten flicka känna att det var ett privilegium att få äta den där isglassen. Att liksom vara den enda som fick nåt speciellt. Naturligtvis har detta förändrats många gånger om under livet och jag har känt mig både lyckligt lottad och väldigt mycket utanför också.

Efter dagistiden var det ju dags att börja i skolan. Första klass, och jag var nog lika spänd som mina föräldrar var vad det gällde detta. Hur skulle det gå med maten och fritids?


Mamma kontaktade centralköket som ju stod för all matlagning, och förklarade allting i detalj för dem. Hon skickade även dit specialprodukter och var mycket noga med att de skulle göra min mat korrekt. Tyvärr fungerar det inte alla gånger och några gånger fick jag mat som jag absolut inte kunde äta. Det hade nog inte ”vanliga” dödliga heller velat göra. En gång fick jag torr specialspaghetti med kokt äggula (!?) och naturligtvis åt jag inte den maten, jag kan minnas att jag tror jag fick gå hem och äta en macka då eller om mamma kom till skolan med en macka istället. Minns inte riktigt – du får gärna rätta mig om jag har fel, kära mor.

På det stora hela kunde centralköket göra specialkosten men den smakade INTE bra. De som klagar på att maten i skolan är kass – det är den, men den här var förjävlig!

Min proteinersättning gjorde mattanterna i ordning. Det var en som hette Berta som var chef i köket på skolan, och hon må ha varit barsk och väldigt manlig men hon gjorde sitt jobb och såg dessutom alltid till att jag hade både mat och ersättning färdigt när det var lunch. Det är jag ytterst tacksam för, än idag.

I skolan jag gick (Dalhagsskolan i Husby) så gick jag 4 ½ år – dvs jag bytte skola när halva femman hade passerat. I Husby var det varierat med kulturer och jag hade både bra och fruktansvärt värdelösa lärare under min tid där.

Jag hade lite problem med vissa saker. En sak var mobbing. Jag blev mobbad i skolan, oftast av äldre elever men även av jämnåriga. Det var ingen in min klass som var dum mot mig, men andra elever i skolan, som inte kände mig, tyckte sig ha rätt att både kasta isbollar med sten i på mig under vintertid och kalla mig för fula saker (många retade mig för mitt namn; Michelle) och gjorde om mitt namn till en massa olika variationer samt mobbade mig för att jag inte åt vanlig mat. Ni kan ju tänka er vad det gör med en 9-11 årig flicka. Jag ville dö.


Minns det såväl. Det var efter att jag hade fått en spark i huvudet (precis mellan ögonen) på fritids av en kille som skulle ha föreställt min fadder (dessutom den största och den starkaste killen) som jag låg hemma i sängen med en ordentlig hjärnskakning och sa att jag ville dö. Min mamma grät då minns jag, och sa att jag inte skulle säga så.

I femte klass skulle jag byta skola då vi hade flyttat och jag tyckte självklart att det var jobbigt med maten men den biten löste sig. Tror de flesta PKUare någon gång känt sig besvärade av att flera gånger, på nytt, behöva berätta om sitt enzymfel. När man dessutom nästan är i tonåren och har fullt upp med en massa andra känslor och tankar, så är det inte jätteskoj att dessutom oroa sig för om folk ska tycka om en även om man är konstig och äter annan mat.

Ofta gick mina tankar så. Jag tänkte redan rätt tidigt på om jag någonsin skulle bli tillsammans med någon som accepterade mig som jag var och är. Ofta kom jag fram till att det nog inte fanns någon sådan kille, med tanke på mina erfarenheter av både mobbing och diverse annat.

På högstadiet funkade mina luncher på så sätt att min fina mamma gjorde lunchpaket som jag kunde ta med till skolan och värma. Det funkade bra precis i början och i slutet av min högstadietid men mitt emellan var det inget vidare. Då tiden på gymnasiet inte heller var lätt för mig (i alla fall inte sjuan och första delen av åttan) så fick jag problem med maten. Jag började tänka helt fel. Jag kunde kasta maten min mamma stått och lagat kvällen innan, rakt ner i toan eller papperskorgen och inte äta någonting. Jag magrade. Jag fick ätstörningar faktiskt.

Det här är inget jag direkt har berättat för många i min bekantskapskrets. Jag kände en sådan enorm press att vara ”bra nog” så att andra elever inte skulle bry sig märkbart om mig. Jag hamnade ofta i bråk i skolan och lärare ringde hem stup i kvarten och gnällde för mina föräldrar om hur pratig jag var på lektionerna. Jag kunde både skrika och svära och vara uppkäftig mot lärare som jag hade – och detta var INTE så jag hade blivit uppfostrad. Jag visste det någonstans långt in – att denna väg inte var rätt att gå. Mina värden dalade och jag vägde ytterst lite till mina 170 cm. Jag tränade som en galning, var ute och sprang jämt efter skolan, red några gånger i veckan och spelade innebandy. Jag åt ingenting, petade i maten vid middagen och mamma blev orolig.

Någonstans på vägen så vände det. Jag skärpte till mig. Nu i efterhand fattar jag varför jag mådde som jag gjorde – jag åt inte – värdena steg och jag kunde inte längre tänka normalt. Inget var logiskt för mig. Blev underkänd i matte, fysik och kemi och allt var värdelöst.

Jag tog mig i kragen och började hårdplugga. Detta var andra terminen av åttan. Jag höjde samtliga betyg efter att jag börjat äta normalt igen, tränade en hel del men långt ifrån lika maniskt som tidigare. Jag gick ut högstadiet med tillräckligt goda betyg (många VG och MVG).

Det blev min sak att göra för att ha kontroll – att plugga koncentrerat och prestera bra där istället. På det sättet höll jag mig automatiskt undan för alla plågoandar som det kryllade av i högstadiet. Jag tog tillbaka kontrollen, men på ett bra sätt.

Några gånger under min levnadstid har jag absolut slarvat med maten. En period åt jag choklad i mängder (men det uppdagades snabbt och fick ett abrupt och bra avslut) och några gånger har jag som sagt slutat äta (under högstadiet) och det är rena helvetet. På ALLA sätt.

Det är ingenting jag skulle göra idag. Idag vet jag bättre. Jag räknar på allt och har full kontroll på mitt intag och det är jag stolt över. Jag tror att långt ifrån alla vet vad de stoppar i sig dagligen – hur bra/dåligt det är för dem, om det är tillräckligt eller alldeles för mycket och så vidare.

I dagsläget ser jag inga problem med att jag äter annorlunda mat än andra. I dagsläget bryr jag mig egentligen inte ett jota om folk ska kommentera min mat, men det är en onödig energisugande grej bara. Senast i förra veckan hände det att en kollega kommenterade att jag väger min mat och då jag inte kände för att prata om det sa jag: ”Ja, so what?” tillbaka.

Tänk på några saker: du behöver inte berätta för alla om ditt enzymfel. Du behöver inte prata om det alls, om du inte vill. Välj vilka du bollar med: det är mycket skönare att bolla med någon som vet vad du går igenom, och hur man kan känna. ALLA kan inte förstå det du känner och funderar över. Det är sant!

Om man sedan vill vara öppen och inte har bekymmer med att gång på gång berätta om PKU och vad det är (för visst har jag sant när hälften ser ut som att de inte ens förstod första ordet du sa när du skulle berätta om PKU?) så prata på bara. En sak ska du veta; ibland undrar folk en jävla massa och när man väl öppnar munnen för att förklara så sover de redan. Smartare att spara på din energi än att förklara för folk som ändå inte bryr sig..

Själv har jag även i vuxna livet (självklart) stött på en hel del puckon. Puckon som kommenterar min mat på jobbet och undrar hur i helvete man bara kan äta kokt potatis och kokta morötter till lunch. Det är ju ÄCKLIGT! Eller varför man bara äter yoghurt (tack o lov för att Nutilispulver+loprofinmjölk=yoghurtutseende) med bär till lunch varje jävla dag.

Bara en sån sak; det är ju helt onödigt att gå runt och störa sig på vad andra äter för något.

Det är väl ändå upp till en själv? Det du tycker är gott tycker säkert någon annan är mindre gott och tvärtom. Det är så det funkar. Varför bry sig om småsaker?

Jag är i alla fall glad över att jag har kommit så långt som jag har. Med mig själv menar jag då. Att gå från värden över 1000 till värden på 100-200 känns märkligt men underbart.

Jag mår bra, har ingen migrän längre (än i alla fall) sen jag började med striktare kost. Jag har lyckats jobba heltid, träna och umgås med familj och vänner så gott som varje dag. Jag orkar. Jag kan. Jag vill.

Var stolt över den du är och spara på din energi till bättre ting än att stå och dalta med folk som ändå inte bryr sig. Sträck på dig, jobba för att må bra och hälsosamt och var glad att du är du.

Jag är glad att jag är jag.

/ Micha

Här kommer en välskriven berättelse från Malin Holm som handlar om att vara kvinna med klassisk PKU (med allt vad det innebär). Läs och beundra en kvinnas beslutsamhet och drivkraft!


Reflektioner över mina graviditeter


Jag heter Malin Holm och är 40 år och har klassisk PKU. Jag har fött tre barn som är födda, -98, -02 och 2010. Micha frågade mig om jag ville skriva ner lite reflektioner och tankar omkring mina graviditeter och presentera dem i hennes blogg. Självklart gör jag det.


När jag var i tonåren så sa läkare till mig att det nog blir svårt att kunna få egna, friska barn. Så min inställning till graviditet var att det inte gick att genomföra alls. Allteftersom tiden gick och jag blev äldre kände jag att jag hade ett mycket stort behov av att undersöka den saken närmre, om det verkligen förhöll sig så. Jag kände att ett liv utan barn var otänkbart.


Jag pratade med flera olika läkare och deras erfarenheter omkring kvinnor med klassisk PKU och som hade lyckats genomföra en graviditet och fått friskt barn. Detta var i början och i mitten av 90-talet och den information jag fick då var att erfarenheterna omkring kvinnor (med klassisk PKU) och lyckade graviditeter var mycket begränsad .


Däremot fick jag kontakt med en tjej som har HPA och som hade fött ett friskt barn ganska nyligen vid den tidpunkten. Hon blev den som kunde svara på alla frågor som jag hade. Jag förstod då att det var ett mycket svårt arbete jag hade framför mig. Hon som hade HPA fick leva snålt med maten och tänka sig för väldigt mycket, så vad skulle inte jag få göra då tänkte jag. Det blir ännu svårare för mig. Jag hade ju ingen att jämföra mig med och läkarna var på den tiden skeptiska till att en klassisk PKU kvinna skulle överhuvud taget kunna komma ner i de rekommenderade Fa-värderna.


Jag började redan 3 månader innan graviditet att skriva dagbok över vad jag åt och hur mycket Fa maten innehöll. Detta hjälpte mig mycket att hitta rätt Fa nivå snabbt. Vid tre tillfällen under graviditet så ville min dietist ha in en kostregistering på 3 dagar i följd. Annars så hade jag mest dagboksanteckningarna för mig själv och kunde sedan svara bra på läkare/dietistens frågor vad det gällde mat/prover. Det var lätt att gå tillbaka och analysera. För mig var det en bra metod vilket gjorde att jag kunde hålla koll på värdena och mota dem i grind varje gång vi såg att något inte stod rätt till. Jag hade en förmåga att ligga för lågt nämligen. Jag hade tät kontakt med min läkare och framför allt dietist före och under graviditet. Vi hade ett mycket gott samarbete hela tiden där vi lyssnade på varandra och även jag som patient kände att jag kunde påverka min situation och komma med åsikter som lyssnades till. Det resulterade i att vi lärde varandra väldigt mycket och fick bra rutiner på det mesta inför kommande graviditet.


Blodprov tog jag ca 3 gånger i veckan före och under graviditet (flera ggr om jag blev sjuk eller något annat inte stämde). Mina Fa värden har alltid legat inom rekommendationerna, med ett litet undantag för den tredje graviditeten då jag för en kort period låg över. Så jag upplever inte att det har varit svårt att hålla Fa värdena. De har varit stabila. Det är kosten som det gäller att vara noga med för att få bra resultat med värdena. Det är det som är grejen. Att få till god variationsrik mat är inte lätt tycker jag under de första månaderna i en graviditet (ej heller före). Jag la inte ner så mycket energi på att variera kosten så jättemycket för jag visste att det blir bättre tider senare i graviditeten. Då ökar Fa intaget betydligt och till slut får du äta produkter som du aldrig har gjort innan (ej heller kommer att kunna göra igen). Då blir det inga problem att variera kosten.


Min motivation var otroligt stor med att lyckas med detta så jag började väga och mäta upp all mat jag åt och började med ett intag på 400 mg Fa om dagen. Jag minns att det var svårt att ställa om kosten så pass mycket. Jag var van vid att äta ganska mycket eftersom jag hade tävlat och tränat på elitnivå innan.


Potatis blev bannlyst och istället fick jag äta specialprodukterna spagetti, makaroner och ris till varje måltid. Portionerna blev betydligt mindre. Jag blev trött och kände mig orkeslös för jag kände det som om jag levde på en svältkost i mina mått mätt.


Att sänka mina Fa värden från ca 500-600 till omkring 200 var en omställning inte bara för mig utan för hela familjen. Jag och min man fick hjälpas åt att väga och mäta all mat jag skulle äta. När jag var bortbjuden så fick jag alltid ha med mig min egen mat, det var jag i och för sig van vid för så har det alltid varit vid vissa tillfällen. Helt plötsligt så tog matlagning väldigt mycket längre tid och det gällde att prioritera det före andra saker.


Det tog ganska lång tid innan jag märkte att Fa värdena sjönk. Så här i efterhand så förstår jag det bättre eftersom det tar tid för kroppen att ställa om sig och reagera på det som händer. Min läkare hade gett mig restriktioner om att mina Fa-värden skulle ligga mellan 100-320 under hela graviditeten och därför måste jag bevisa att jag kan hålla dessa värden i 3 månader före graviditet också. Så det gjorde jag.


Jag upplevde ingen speciell känsla i kroppen när jag försökte sänka mina värden mer än att jag var supermotiverad och längtade efter barn extremt mycket. Min drivkraft var enorm och det gjorde att jag tyckte att detta var kul att hålla på med trots att det innebar att jag fick gå hungrig i början innan kroppen vande sig.


Däremot när jag blev gravid sedan så kom oron över att det hela tiden skulle vara något fel på barnet i magen och att jag inte skulle klara av att hålla min diet så att värdena skull skjuta i höjden. Detta är inget ovanligt fenomen att man oroar sig, för det är en vanlig graviditetsåkomma. Det visste inte jag då när jag stod där första gången. Nu vet jag bättre och vid min tredje graviditet så tog jag allt med ro och det blev en helt annan njutning.


När jag skulle skaffa mig mitt första barn var mina föräldrar väldigt spända på om det verkligen skulle gå bra. Jag upplevde det som om att de tvivlade på om det verkligen var ett vettigt beslut jag hade gjort som valde att skaffa barn med tanke på min sjukdom. Samtidigt var de väldigt glada över att de skulle få sitt första barnbarn. Det var många känslor i omlopp med andra ord.  När barn nummer två skulle komma fick jag kommentaren, ”hur orkar du gå igenom det igen!?” Nu när barn nummer tre kom så tappade alla hakan, tror jag. Det var ingen som hade räknat med att jag skulle bli mamma igen, vid min ålder.


Vid min andra och tredje graviditet så har jag haft samma restriktioner. Skillnaden är den att det har varit lättare att komma ner i Fa värden, speciellt tredje gången. Jag hade då erfarenheten att luta mig mot.


Att vara gravid har för mig varit mycket jobbigt med tanke på graviditetsbesvär som har dykt upp samt att ständigt känna att jag går på sparlåga p.g.a. den speciella diet som krävs. Blodsockret har spelat mig ett spratt många gånger och jag har upplevt att det gäller att vara extra noga med att äta många små måltider på bestämda tider för att må så bra som möjligt.


Detta kan låta som extremt jobbigt och det förnekar jag inte att det har varit. Samtidigt har jag fått 3 helt friska barn som idag är det bästa som har hänt mig. Som jag dessutom förhoppningsvis får njuta av hela livet. Det har varit väldigt personlighetsutvecklande också eftersom jag har lärt känna mig själv och min kropp ännu bättre, vilket jag har nytta av i alla sammanhang.


Idag kan jag se tillbaka på graviditeterna och förstår varför den tredje graviditeten förlöpte bättre, trots samma besvär som tidigare. Jag visste hur jag skulle tackla problemen, erfarenheten gjorde sig påmind. Kunde analysera mig själv, blev som min egen doktor. Oron över att jag inte skulle klara av en graviditet fanns inte, jag visste att jag KAN det här.


Som sagt, att skaffa barn som PKU kvinna, det påverkar hela familjen. Jag anser att det är en stor fördel om man har en man som förstår, stöttar och hjälper till med det som krävs.  Är man två om att göra barn då ska man vara två om att se till att barnet kommer till världen på ett bra sätt också. För det är två föräldrar som uppfostrar sitt lilla barn, eller?


Det här är inget omöjligt även om det kan låta så ibland. Det gäller bara att förstå att det ligger en hel del jobb bakom och att det inget man ska ta lätt på. Att TRO på sig själv och sin egen förmåga är mycket viktigt. Att vilja bli förälder är en enorm drivkraft som man ska ta vara på. Den kan kanske sviktar ibland när det inte går som man förväntat sig. Att vara ENVIS och tro på sig själv, ”JAG KAN” ger en otrolig MOTIVATION den dagen då framgången kommer. För framgång kommer, var så säker (om man lever efter restriktionerna).


Det finns så mycket att berätta egentligen men det skulle vara omöjligt att gå in på alla detaljer här. I stora drag är detta min upplevelse av MINA graviditeter, inte att förglömma. Varje människa är unik, så också varje graviditet. Därmed är det inte självklart att alla kommer att uppleva ett havandeskap så som jag har gjort. Det vi vet att vi har gemensamt alla PKU:are är att kosten måste ställas om ganska rejält och att Fa värdena måste ligga mycket lågt både före och under graviditet för att barnet ska utvecklas normalt i magen. Det kräver en hel del av oss kvinnor och kom ihåg, vi KAN om vi VILL. Jag sammanfattar det med två nyckelord.

Disciplin      &     Noggrannhet

Vid tangentbordet: Malin Holm

Sist jag var på sjukhuset togs det en hel del blodprover och det såg mycket bra ut alltsammans, bortsett från plasmaaminosyrorna som låg väldigt högt tydligen. Varken jag, min läkare eller dietist vet varför.
Värdena är riktigt bra. De ligger precis där de ska. Varför ska plasmaaminosyrorna spöka och vad är risken med det? Någon som vet? Kan det skada kroppen på något sätt trots att man ligger perfekt i FA?

Antar att jag får svar på mina frågor på onsdag nästa vecka för då ska jag tillbaka till sjukhuset för nya prover. Får väl hoppas att de resultaten blir bättre.

För övrigt har jag anmält mig till matlagningsdagen den 13 juni, så jag ska dit. Är det någon därute som planerar att delta? Kommentera gärna om så är fallet.

Denna vecka har börjat både bra och dåligt. Bra eftersom att jag varit ute och gått varje eftermiddag. Har varvat gåendet med jogg och spring i backe. Riktigt skönt! Har kommit hem riktigt röd om kinderna med andan i halsen, precis som jag vill ha det.

Dåligt har det varit för att jag har röd vecka denna vecka och det är bara jobbigt, ingen glädje över det direkt (svullen mage, konstanta kissnödighetskänslor och mycket hungrigare än vanligt. Helt värdelöst.)


ROLIGA saker att se fram emot:

- Torsdag och fredag då Tim sover hos oss (saknar honom varje dag faktiskt)
- Lördag då jag ska träffa Lotta, Peter och deras lille knyte (för första gången) och fixa i ordning deras fötter
- Söndag då jag ska gratta min vackra vän Sara på hennes födelsedag och på em är det DM i Kickboxning på klubben. Självklart måste man kolla matcherna.

- Onsdag 11/5 då jag ska till sjukhuset (alltid skönt att få svar på sina frågor)
- Torsdag 12/5 då jag och Tim ska till vårat hus och titta lite. Typ förhandstitt innan inflyttningen. Ska bli jättekul!
- Torsdagen den 2/6 åker jag och Tess till Småland (roadtrip) och hälsar på hos min mormor och morfar några dagar. Ska bli skönt med lantlig, frisk luft och långa skogspromenader.
- Måndagen 6/6 då jag är ledig och har ett hus för mig själv. Kommer förmodligen gå ut ändå - men skönt med en extra ledig dag!

Jaaa.. and more to come kan man säga. Vi har ju den där otroligt efterlängtade inflyttningsdagen i juli också, men då det är sisådär 10 veckor kvar tjatar jag om det senare.

/ Micha