fenylmicha

Jag skrev i ett tidigare inlägg [My story] om hur jag tänkte på att kanske aldrig träffa en kille som skulle acceptera mig för den jag är; med alla omständigheter kring PKU som jag själv tror påverkar andra. Jag hade egentligen inte behövt oroa mig för det, men det är normala tankar kan jag tänka mig. När man känner sig annorlunda och har ett förlutet med mobbing och utanförskap så blir det inte lätt att se positivt på saker och ting.

Jag hittade dock min nål i höstacken; min Tim Sjöholm, som är förstående (det var han från första stund) och otroligt hjälpsam och omtänksam. Hade aldrig kunnat tro att jag skulle ha den turen, men vi är detta år, inne på åttonde året tillsammans och det går inte en arbetsdag utan att vi hörs och jag tänker på honom (ungefär var femte minut, minst..)

Nu planerar vi barn tillsammans och det kan ju bli en lång väntan på det, men T är så stöttande och hejar på när jag tycker det går trögt och allt räknande av FA slår över. Han har hjälpt mig att väga min mat, skriva upp saker i min lilla loggbok och påminner mig om saker som har med kosten att göra hela tiden. Han frågar även till och från hur många FA jag ligger på ifall att vi ska äta något speciellt till middag.
Jag älskar dig så otroligt jävla mycket!

En annan sak jag vill lägga till är att jag inte var mobbad under hela min uppväxt. Det var lite periodvis i början och sen höll det i sig nåt år (om jag minns rätt) för att sen i högstadiet återkomma. Jag har haft ett fantastiskt liv bortsett från de hemskheter som andra ungar utsatt mig för. Jag har haft världens est stöttande föräldrar som alltid trott på mig och som alltid velat/vill mitt bästa. Jag har haft en hel del vänner som accepterat mig för den jag är och de som inte har det (det har inte haft med PKU att göra) har jag klippt kontakten med för längesen.

Nu till annat..

Jag blir verkligen trött på när folk ska äta något och måste repetera femhundra gånger hur gott det är. Ibland känns det som att det är riktat mot mig även om det inte är det. Sådana saker hör man när man har PKU. I alla fall jag. Jag kan försöka tänka att "ja, tyck du att det är gott men inte fan är det nyttigt" om det gäller nåt kaloririkt de pratar om. Man kan bli så jävla arg för ingenting, och det stör mig faktiskt. Att jag ska bli arg för en sån sak, men jag antar att även det är normalt. Eller nåt. Bara så onödigt.

Man kan jämföra det med en gravbd tjej som älskar martinidrinkar och som blir gravid, och så får hon inte dricka martini (såklart) och sambon häller upp ett stort glas martini till sig själv och säger "fan va gott, fan va gott" sjuhundra jävla gånger.

Undrar om PMSen är på väg? Verkar så på mitt humör. Kan ju hoppas. Fast först måste man ju ha ägglossning, och det har jag inte fått än.. Jaja, humöret beror väl på annat. Ni får ursäkta mitt hemska humör just idag.
Jag har sådana dagar jag också nämligen.


Har inte fått något provsvar sen det sista jag skrev om här i bloggen. Tog ett i fredags och ett imorse. Den som lever får se.