fenylmicha

Att ha mål med livet och i livet ser jag som en självklarhet, annars gör jag ingenting vettigt.


1# När jag var 16 år och jobbade extra i en Vivobutik hade jag som mål att bli väktare (ja, sjukt ellerhur) och efter att blivit ratad av ett företag hamnade jag på ett annat och de fastnade för mig och målet var uppnått.

Facts: Jag var jättenere när de ratade mig och tänkte genast att jag aldrig får ett nytt jobb. Min mor sa "Jo då, det får du - vänta och se bara"

Lite "kul" kuriosa är ju att jag idag jobbar för det företaget som ratade mig i början.. Jaja..

#2 När jag var runt 24 var det dags att byta företag och jag tänkte att alla andra hade säkert samma erfarenhet som jag själv och jag skulle förmodligen inte ha en chans. Varför jag tänkte så då var för att jag fått veta att företaget jag sökte jobb på nyligen täckt upp sitt behov och fått med x antal väktare och ordningsvakter vid en upphandling. Mina chanser var små ansåg jag.

Facts: Jag hade ju rätt i tanken om att det var rätt fullt, men jag gav inte upp. Jag ringde den ena chefen efter den andra och då den sista jag kom fram till sa att han inte hade så "kul" jobb så ville jag ha vad jag kunde få. Det slutade med att jag satt som ensam, kvinnlig ordningsvakt på soc. (Inte jätteskoj m.a.o, men jag fick ju vad jag ville ha; ett jobb.)

#3 När jag bestämde mig för att börja slåss på Stockholm kickboxning var jag enormt otränad och hade skitdålig kondition. Jag gick på 2 pass och kände att jag inte hade något där att göra. Dessutom trodde jag från början att jag aldrig skulle klara av den typen av träning eftersom att det inte är en lagsport och jag har nästan alltid tidigare bara sysslat med sådana. Jag ville ge upp och skita i allt vad kickboxning var redan efter andra passet.

Facts: Tack vare peppande från några av kicktjejerna och min egna inställning att jag ville inte ge upp SÅ lätt så fastnade jag för en grymt rolig sport och fick en jävla massa nya, snygga, härliga, tjejpolare på köpet. Jag hanterar de olika slagen, sparkarna och har fått bra balans. Har dessutom fått starka magmuskler och mer uthållighet. Känner att jag dessutom fått en helt annan kroppshållning och sträcker på mig när jag går någonstans. Underbar känsla!

#4 När jag bestämde mig för att sänka mina FA värden visste jag att det skulle bli en kamp. Målet med detta är ju att kunna få ett friskt barn. Ett ganska stort mål. Bara att få barn är ju ett mål liksom.
Jag hade det struligt i början och kände många gånger för att bara lägga ner allt då hjärnan gick på högvarv och jag kände att jag aldrig kunde koppla av eller tänka på något annat än de där satans värdena. Detta är ju ingen liten grej man gör för skojs skull - det ändrar ett helt liv (och delvis även andras). De psykologiska påfrestningarna är enorma till och från.

Facts: Upp och ner har det gått men nu har jag kommit till en fas då jag, oavsett värdenivå, inte oroar mig. Jag vet att jag kan gå tillbaka i mina anteckningar och konstatera att jag missat något, alternativt så har jag en mycket uppmärksam pojkvän och mor som båda hjälper mig att tänka när det tar stopp. Jag skulle aldrig ge upp det här nu, när jag kommit så långt.

Closure: Jag är uppenbarligen en person som på sätt och vis "gillar" att bli utmanad, för att sen bli ledsen, arg, besviken på mig själv och sedan för att slutligen ta mig i kragen och lyckas med det.
Rätt sjukt egentligen.

Ett exempel på detta är att när jag inte har något att fokusera på till 100%, skaffar jag mig något att fokusera på. Det är som att jag har ett enormt behov av att bli utmanad och få tänka och klura ut hur jag ska göra. Som att det driver mig framåt på något vis.

Jaja, nu räcker det för idag.
Ha en underbar helg alla, för det tänker jag ha!

/ M