fenylmicha

Hej på er.

Jag har haft en del problem med internet hemma så jag har inte kunnat uppdatera som jag velat göra.
Nu har det gått 17 veckor och jag är inne i graviditetsvecka 18 - snart "bara" halva vägen kvar att vandra..

Mina provsvar har varit rätt låga senaste tiden, men de två sista har verkligen legat som lägst. 90 var resultatet på de två proven och redan innan jag hamnade så lågt ökade jag på mitt fa intag till 470 fa respektive 500 fa (har inte fått svar på provet jag tog efter höjningen till 500) - provet jag tog efter höjningen upp till 470 hamnade på 90 och eftersom att bebisen verkar ta mer och mer näring av mig så är risken att provet efter höjningen till 500 också ligger under eller nära 100.

Fick panik igår när jag fick 90 som svar på provet och ringde Erika (min dietist) och vi kom fram till att jag nog kan våga höja till 600 fa på en gång - för det är bättre att ligga högre än lägre i värdena - jag har ju ingen marginal nedåt men uppåt finns det en hel del marginal.

Hon berättade också att det är inte förrän man får resultat på 70 umol/L som det börjar bli en risk för brist hos fostret. Jag har inte direkt långt kvar till 70 så ni kanske förstår att jag är orolig. Igår åt jag 605 fa - så på två veckor har jag höjt från 350 fa till 600 fa - det förklarar ju en hel del; nu börjar ökningen..

Det låter konstigt och jag vill inte att det ska sticka i ögonen på någon, men jag måste säga det att jag har lite problem med att vänja mig vid att äta mer fa per dag nu än vad jag haft förut. Tidigare, innan jag började med graviditetsdieten, hade jag inga problem med att äta för mycket - men nu efter all den här tiden och allt kämpande så känns det underligt att kunna börja äta mer än jag gjort på 6 månader.

Det blir svårare för mig nu att hitta på mat med mer protein i än att hitta på mat med mindre protein i - jag menar, visst vet jag att jag kan lasta på broccoli, blomkål och lite vanligt ris på tallriken - men det känns konstigt och väldigt ovant. Jag vänjer mig säkert snart igen, det var bara något jag behövde berätta.. Det hela visar starkt att man kan anpassa sig till nästan vad som helst - det är det häftiga..

Jag är pirrig i magen - vi ska på ultraljud nästa vecka på onsdag och jag är jätternervig inför det. Jag har fått se bebisen två gånger - en gång i veck 13 och en gång för två veckor sedan men är ändå väldigt nervös inför detta.
Man vet ju aldrig vad de ser eller vad de hittar och jag vet att jag inte är ensam om att känns såhär.

Att barnet skulle få PKU (vet man ju bara först strax efter födseln) det skulle inte röra mig i ryggen. Det finns så mycket annat som jag är livrädd för - och om någon ska ha ett barn med PKU så är det jag. Dessutom känner jag att jag har stora hopp om bra mediciner för oss i framtiden så nej, PKU hade inte varit ett problem för mig, eller för Tim.

Här kommer en liten tjockisbild - magen har ännu inte fått den där tokrunda formen men det kanske kommer..