Måndagen den 10:e januari 2011

Surprise surprise!

Ikväll står det kickboxning på schemat med bästa Helene!
Fick ett sms med en förfrågan till lite kick och box och tackade ja direkt!
Ska bli skönt att få slå av sig lite (det betyder att det ska bli skönt att bli slutkörd med andra ord..)

Vi får se hur mycket jag orkar på det passet - brukar bli längre passtid när man tränar själv istället för att träna upplagt pass. Upplagt pass är på 70 minuter.
Förhoppningsvis kan jag ta lite bilder i träningslokalen som jag slänger upp här sen.

Helgen passerade fort och jag hann inte riktigt med, men det är som vanligt. Precis som vanligt.
Vi var och tittade på 3 radhus i olika områden och fastnade inte riktigt för något av dem. Det första var väl mer intressant än de övriga, men vi har inte ens kollat lånelöfte än så vi får se vad det hamnar på när vi går till banken på fredag.

Vad gäller räknandet har det gått bra och igår kväll skickade jag veckans matdagbok till dietisten för granskning.
Prov tog jag i lördags som tidigare nämnt och jag hoppas att jag ligger någorlunda bättre än tidigare.

Som jag sagt tidigare så var första veckan en prövovecka och det blir intressant att se vad den gav.

Jag fortsätter att räkna på och föra matdagbok och förhoppningsvis går dessa 12 veckor fort.. (vaddå oxveckor..?!)


Mycket händer i mitt liv just nu och jag ser positivt på allt men jag är en person som gärna vill att allt sker på en dag. Kanske är det nyttigt att få öva på tålamodet?

Här nedan följer ett utdrag från pku.se. Det är en artikel/berättelse om en PKU-kvinna som fått barn. De flesta PKUare har väl förhoppningsvis redan läst den, men jag lägger ut den ändå.

"Hej!

Jag heter Anna, är 34 år och har två helt vanliga, underbara barn – Emilia som är 3,5 år och Susanna som är 5 månader. Tillsammans med barnens pappa Lasse utgör vi en helt vanlig småbarnsfamilj. Det enda som skiljer oss från mängden är att jag har PKU. Det här är min berättelse om hur det kan vara att vara gravid när man har PKU.


Ända sedan jag var liten har jag varit väl informerad om vilka uppoffringar och vilken disciplin som krävs för att kunna genomföra en graviditet när man själv har PKU, allt för att inte skada sitt väntade barn. När jag var riktigt liten trodde vetenskapen faktiskt inte att det skulle vara möjligt alls. När jag som tonåring pratade med kompisar om framtiden och familj och barn brukade jag avfärda tanken –”nja, jag tror inte det, då måste jag hålla en så strikt diet, jag skulle bara få äta salladsblad och morötter...” Det låg faktiskt mycket mer i det uttalandet än jag själv kunde ana. Inte konstigt då att jag hann bli nästan 30 år innan vi kände oss beredda att verkligen ta steget och försöka skaffa barn.


Jag är nog ofta rätt slarvig med min diet – i vanliga fall brukar jag äta ganska fritt, och bara tänka på att inte äta alltför proteinrika födoämnen. Det fungerar för det mesta bra, ibland påpekar min läkare att jag nog borde försöka ligga lite lägre i fenylalaninintag. Planerar man en graviditet är det en helt annan sak, själv plockade jag fram våg och räkneblock och bokförde minsta tugga. Det är en sak att laborera med sin egen hälsa, och en helt annan att riskera skador hos sitt barn – är det något jag inte vill vara med om så är det att en vacker dag fråga mig om jag orsakat att mitt barn inte utvecklats som det skulle ha kunnat om jag bara skött mig bättre. Nej, här finns inget utrymme för slarv!


Det första steget vi tog var att diskutera en eventuell graviditet med läkare och dietist – det finns ju många frågor att ställa. Vad finns det för risker för barnet, hur mycket erfarenhet har man om detta, hur noga måste man vara med dieten, vad är risken att även mina barn får PKU osv. Hittills talar allt för att en kvinna med PKU får helt friska barn om hon håller en blodfenylalaninnivå under 300 mol/l under hela graviditeten. Återstår alltså ”bara” att anpassa dieten efter dessa förutsättningar – något som i sig kan ta lite tid. Hur mycket fritt protein man kan äta och hålla sig på dessa nivåer varierar naturligtvis stort med olika individer. Själv har jag en viss restfunktion hos fenylalaninhydroxylasen som hjälper till vid lite högre blodfenylalaninnivåer, men skall jag ner till nivåer kring 300 krävs rätt stora dietrestriktioner. Jag hamnade på omkring 700 mg Fa i intag per dag. Det känns inte särskilt mycket för en vuxen kvinna med vana att äta det mesta som bjuds. Dieten bestod av frukt, vissa grönsaker och rotfrukter i begränsade mängder och i övrigt specialprodukter kompletterat med stora mängder proteinersättning.


Som med mycket annat som man tror kommer att vara jobbigt att genomföra är det värst innan man sätter igång. Visst tog det lite tid att anpassa dieten, och ibland förstod jag inte riktigt varför värdena inte låg som de borde, kanske jag hade en liten infektion på gång, kanske för lite energi i kosten, kanske något annat... Till slut är nivån där den skall, och då är det ju bara att bli gravid...eller...? Har man otur så kan det ju bli en ganska lång och påfrestande väntan på att det stora undret skall inträffa. Fast man kan ju ha tur också, och det hade faktiskt vi. I alla fall med första barnet, och den andra gången visste vi ju vad det var vi väntade på.


Det där med maten var jobbigt i början. Den blev ibland rätt torftig då orken och fantasin tröt, det tog mycket tid att laga middagar och förbereda lunchpaket att ta med till jobbet, och proteintillskott drack jag i sådana mängder att jag kände riktig avsmak för det. Snart nog fick jag i alla fall in rutinerna, jag behövde inte längre bläddra i tabeller för varje ingrediens i maten, utan lärde mig många värden utantill, och det blev något av en utmaning att hitta på nya proteinfattiga rätter som var goda.


Om tiden innan jag blev gravid kändes tung emellanåt så blev tillvaron desto lättare efteråt. Vad fantastiskt spännande att bära ett barn inom sig! Det är en väldigt speciell tid, något helt annorlunda mot allt jag tidigare varit med om. Det händer så mycket med kroppen och med sinnet. Visst fanns där även orosmoln, några blodprov som visade lite för höga Fa-värden och en undran om det verkligen kunde vara sant att där fanns ett växande foster med rätt antal armar och ben. Jag tyckte det var en oerhörd lättnad att få bekräftat att allt stod rätt till vid ett ultraljud i vecka 11 – jag har aldrig någonsin haft en sådan spänningshuvudvärk som den dagen, så nog hade jag oroat mig mer än jag själv kunnat ana.


Någon gång kring vecka 16-20 började det märkas att fostret hade ökat tillväxttakten – plötsligt kunde jag äta lite mer, och det gjorde en stor skillnad att kunna lägga till 100 Fa per dag i intag. Vid den här tiden började jag ju också kunna känna hur fostret rörde sig i magen, och att hålla diet var ju nu helt självklart och inget bekymmer. Tvärtom medförde det nog faktiskt att jag lade ner mindre energi på de vanliga graviditetsbesvären, som foglossning och ödem. Vid slutet av graviditeten var jag uppe i 2000 i dagligt Fa-intag, alltså nära nog en tredubbling mot hur jag startade. Så om jag saknade animaliska födoämnen i början var de nästan en nödvändighet mot slutet – om än i små mängder – för att fylla upp dagskvoten.


Under hela graviditeten och även tiden före tog jag två till tre blodprov per vecka. Jag hade ett bra stöd från min läkare och min dietist ställde upp rent fantastiskt med att meddela provsvar, justera dieten och svara på frågor när något kändes oroande (ett stort tack till dig Gunn!). På mödravårdscentralen behandlades mina graviditeter som vanliga okomplicerade dito, och min barnmorska överlät allt ansvar för dietkontroll på mig i förvissning om att jag hade all den hjälp som behövdes. Hos henne ägnade vi oss istället åt att mäta och gulla med magen och diskutera allt det andra som alla gravida funderar över, och det var skönt att ha någonstans att bara vara gravid också.


Så här i efterhand känns det inte som dieten i sig var speciellt jobbig, ja mycket jobb var det ju förstås, men det fungerade ju bra till slut. Det som kunde kännas tungt var snarare att alltid planera tillvaron och alla måltider så noga. Det finns inga som helst tvivel om att det var värt allt slit, det fanns ju gott om goda stunder också. Och många föräldrar kan säkert hålla med mig om att få barn är bland det största som kan hända. Att ha fått vara med om detta två gånger räcker en livstid."


/Anna Pettersson


Kommentarer
Postat av: Michas mamsi

Hoppas du får en riktigt skön träning :0)

2011-01-10 @ 15:25:57

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0