fenylmicha

Hittade denna sjukdom av en slump när jag säkte på ord med -onuri på slutet. Varför jag gjorde det vet jag inte, men jag hittade som sagt något intressant och hemskt på samma gång.
Man ska vara glad för det man har. Så känner i alla fall jag. Texten är lånad från http://www.socialstyrelsen.se 


Sjukdom/skada/diagnos

Alkaptonuri är en sällsynt, ärftlig ämnesomsättningssjukdom, orsakad av brist på ett enzym som behövs för den normala omsättningen av aminosyran tyrosin. Bristen medför mörkfärgning av urin och hud, ledvärk samt hjärt- och njurproblem.

Sjukdomen beskrevs första gången 1866 av den tyske patologen Rudolf Virchow. Genom att studera förekomsten av alkaptonuri i flera familjer kunde den engelske läkaren Sir Archibald Garrod 1902 för första gången visa att en sjukdom kan nedärvas enligt de så kallade Mendelska ärftlighetslagarna. Han använde också alkaptonuri som ett exempel på medfödda ämnesomsättningssjukdomar.

Förekomst

Den exakta förekomsten är inte känd. I Sverige känner man bara till ett fåtal personer med alkaptonuri. Uppskattningar pekar på att sjukdomen finns hos 1 per 250 000 till en miljon invånare, men den är betydligt vanligare i vissa länder, till exempel Slovakien och Dominikanska republiken.

Orsak till sjukdomen/skadan

Alkaptonuri orsakas av brist på enzymet homogentisat 1,2-dioxygenas, (HGO) som behövs för att bryta ned ett ämne kallat homogentisinsyra, vilket bildas vid omsättningen av aminosyrorna tyrosin och fenylalanin. När HGO inte fungerar som det ska utsöndras homogentisinsyran i urinen och ansamlas i kroppens vävnader med skadlig verkan som följd. I kontakt med syre oxiderar homogentisinsyran, vilket ger upphov till de karaktäristiska färgförändringarna i bindväven och får urinen att mörkna. Kollagenet i bindväven blir också stelare.

Enzymbristen beror på en skada (mutation) i ett arvsanlag (gen). Den gen som hittills har kunnat kopplas till sjukdomen kallas HDG-genen. Genen är lokaliserad till kromosom 3 och styr bildningen av (kodar för) homogentisat 1,2-dioxygenas.

Ärftlighet

Alkaptonuri ärvs autosomalt recessivt. Detta innebär att båda föräldrarna är friska bärare av en skadad (muterad) gen. Vid varje graviditet med samma föräldrar finns 25 procents risk att barnet får sjukdomen. I 25 procent av fallen får barnet inte sjukdomen och blir inte heller bärare av den skadade genen. I 50 procent av fallen får barnet den skadade genen i enkel uppsättning och blir liksom föräldrarna friskt men bärare av den skadade genen.

 

Om en person med en autosomal recessiv sjukdom, som alltså har två skadade gener, får barn med en person som inte är bärare av den skadade genen ärver samtliga barn den skadade genen men får inte sjukdomen. Om en person med en autosomal recessiv sjukdom får barn med en bärare av den skadade genen i enkel uppsättning är det 50 procents risk att barnet får sjukdomen och i 50 procent av fallen blir barnet frisk bärare av den skadade genen.

Symtom

Det första tecknet på sjukdomen kan märkas redan hos ett spädbarn som svarta fläckar i blöjorna, orsakade av mörkfärgad urin, men övriga symtom dröjer vanligen till vuxen ålder. Någon gång kan svart öronvax märkas före 10-årsåldern.

Färgförändringar (okronos)
Inlagringen av pigment (homogentisinsyra) i vävnaderna kallas okronos. Färgförändringen syns framför allt där bindväven ligger nära huden, till exempel över brosk och leder, över svettkörtlar samt på de delar av huden som är utsatta för sol. I början kan färgen vara gulaktig, för att med åren mörkna till blå eller blåsvart.

Grå, blå eller svartbruna fläckar på ögonvitan visar sig vanligen i 30-årsåldern. Synen brukar inte påverkas. En blåfärgning av öron- och näsbrosket blir märkbar något senare. Brosket kan också bli förtjockat, oregelbundet och förkalkat.

Pigmentering av struphuvud, ögonlock, panna och naglar förekommer. Urinen mörknar efter att ha stått ett tag, men också svett och öronvax kan mörkfärgas.

Leder och skelett
Svår värk i ryggen och lederna är ofta det som gör att man söker vård. Det börjar med en känsla av stelhet, särskilt på morgonen. Inflammation och förkalkning i lederna ger smärta och svullnad och minskar rörligheten. Vanligen är det ryggraden och de stora lederna i höfter, knän och axlar som drabbas av förändringarna i broskvävnaden. Män med alkaptonuri utvecklar ofta ledbesvär tidigare än kvinnor, i 30- eller 40-årsåldern, och får också svårare skador.

Det förekommer sammanväxningar i lederna (ankylos) och benpålagringar i ryggraden (spondylos) på grund av förändringar i mellankotskivorna i lederna och ryggkotorna. Ryggen kan bli kutig (kyfos) eller sned (skolios), och brosket i lederna blir ibland så sprött att det brister. Hälsenan kan förtjockas men samtidigt vara onormalt spröd, vilket gör att den lättare kan gå av.

Hjärtproblem
I 50-årsåldern tillkommer ibland hjärtproblem. När homogentisinsyra ansamlas i hjärtklaffarna blir de stela och förkalkade, vilket kan orsaka förträngningar. Också kranskärl och artärer kan bli förkalkade, varvid risken för hjärtinfarkt ökar. Aortautvidgning (aneurysm) förekommer också.

Njurar och urinvägar
Njursten är relativt vanligt, liksom prostatasten hos män med sjukdomen. Stenarna är då svarta. Det kan vara förenat med svår smärta när en prostatasten ska passera genom urinvägarna.

Övrigt
Andningen kan påverkas om pigmentinlagringen finns i ledfästena runt bröstkorgen. Ansamling av pigment i ben och membran i inneröronen kan ge tinnitus och hörselnedsättning. Tänderna och slemhinnan i munnen får ibland en blåfärgad ton.

Diagnostik

Diagnosen ställs med hjälp av sjukdomshistoria och yttre tecken och fastställs genom att halten av homogentisinsyra i urinen mäts.

DNA-baserad diagnostik är möjlig. Fosterdiagnostik är möjlig om mutationen i familjen är identifierad.

Behandling/åtgärder

Det finns ännu ingen botande behandling för alkaptonuri, utan insatserna koncentreras på att lindra symtomen. En tidig diagnos är viktig för att förebygga skador på leder och rygg samt för att behålla rörligheten. Kontakt med en läkare specialiserad inom reumatologi rekommenderas.

Smärta och värk kan leda till att man undviker att använda den drabbade leden, vilket i sin tur ökar stelheten. Det är därför viktigt att behandla smärtan, och smärtlindrande läkemedel är, tillsammans med sjukgymnastik och lämplig fysisk träning, den viktigaste behandlingen. Elektrisk stimulering (så kallad TENS), ultraljud och värme kan också ge smärtlindring.

Med hjälp av sjukgymnastik kan musklerna töjas och stärkas och rörligheten upprätthållas. Det är också viktigt att undvika övervikt för att inte ytterligare belasta de stora lederna. Simning och vattengymnastik är lämpliga träningsformer, som inte belastar lederna. Vid behov kan förändrade arbetssätt, anpassningar och hjälpmedel behövas för att vardagen ska fungera bättre. Även anpassning av bostad, bil och arbete kan bli aktuell. För att få hjälp med detta behövs kontakt med en arbetsterapeut.

Leder som ger svår värk kan behandlas med operation. De flesta med sjukdomen behöver få någon led utbytt mot en protes efter 55-årsåldern.

Efter 40-årsåldern bör hjärtat regelbundet kontrolleras av en hjärtspecialist (kardiolog) för att upptäcka aortautvidgning samt förkalkning av aorta, hjärtklaffar och kransartärer.

Vid samma ålder är det också mer vanligt med komplikationer i urinvägar och prostata. Njurstenar och prostatastenar kan upptäckas med ultraljud eller datortomografi. De kan behöva avlägsnas kirurgiskt.

Hittills har det inte gått att förebygga eller behandla färgförändringarna i de olika vävnaderna i kroppen.

Speciell diet eller tillägg av höga doser C-vitamin har provats, men rekommenderas inte.